ROSLAGEN.  Mercedes 2,2 liters dieselfyra med automatlåda kvalar in som ett elegant säkert autobahnlok med väghållning, och körglädje som platsar på bana.
Samma gäller Volvo som med den nya 5 cylindriga 2,4 liter dieselmotorn med automatlåda och ansiktslyftningen har blivit snyggare, starkare, snålare och sportigare.

Maxutrustade kostar de närmare en halv miljon, Mercedesen 471 000 kronor och Volvon 441 000 kronor.
Det är lätt att känna sig hemma bakom ratten i den sobert inredda Mercedesen. Den 170 hästar starka motorn är med på alla förarnycker. Den bakhjulsdrivna Mersan drar ordentligt vid plattan i mattan och automaten är med på noterna och växlarna smyger i mjukt. Väghållningen är som smetad efter asfalten. Trots att det är en tung pjäs som drar fram. Den är inte speciellt törstig heller utan klarar sig omkring 0,67 liter milen.

Styrningen är perfekt direkt. Det rycker till diskret i ratten när en målad linje passeras. Det är njutbart att tyst och snabbt glida motorvägen fram. Samma sak utefter landsvägen mot Österbybruk med böljande svängar och lätt kupering är balsam för själen. Radion hörs på låg volym inget överröstande vägbuller. Det lilla som finns kommer från den svenska grova asfalten. Vid Fjuckby efter varningsskylten för Utter, blir det knäpptyst i kupén där det finns en nylagd sträcka med mjuk slät asfalt.

När vägen kringlar till sig går det att softa ned i kurvorna med de kraftiga bromsarna. Med lätt hand tar de ned farten till noll vid lastbilsmöte i hårnålskurva. Instrumentbrädan är fullödig med klassiska klockor till varvräknare, hastighetsmätare, klocka och bensinmätare samt motortemperatur, övrig information är digital. Det enda som stör är den Mercedestypiska placeringen av blinkerspaken, något längre nedåt vänster vid ratten än vanlig standard i bilar. Det blir mycket fel att i tid och otid försöka använda spaken till farthållaren när jag ska svänga (det gäller att vänja sig).

Bilen känns rent som en bil av klass att avnjutas med chaufför och sig själv rejält avkopplad nedsjunken bekvämt i höger baksäte. I färd med att lösa dagens finanser eller hur tillvaron bäst kan ordnas. Det stora bagaget har gott om plats för väskor för en långsemester, för den som inte reser med bara plastkort som enda bagage.
När jag parkerar på Kristallvägen kastar sig en taxichaufför över Mersan och skådar den noggrant från stjärnan i fören till aktern. Det syns tydligt att han gillar vad han ser.

Det är sting i Volvos nya dieselfemma och automaten hänger med på de krokiga vägarna i Roslagen ned mot Knutby. Det är bara att gasa och bromsa. Framhjulsdriften höjer huven lite vid pådrag. Volvon är litet amerikanskt mjuk i fjädringen och doppar vänster fram i ingången i en hörgerkurva och doppar höger bak när jag drar på i urgången ut på en raka. Men det stör inte. Läderklädseln gör sitsen lite halkig på förarplatsen. Men väghållningen är bra. S80:n ligger stadigt och följsamt på vägen.

Kupén är ljus och rymlig. Instrumenten känns dock litet gamla. Bara två klockor varvräknare och hastighetsmätare, men fullproppade med digital information i mätarcentrum. Avståndshållare till framförvarande bil, överkörning av målade linjer. Varning för trött förare och dags att ta rast.
Lampan för fordon i död vinkel blinkar ständigt. GPS:ns montering på instrumentbrädan ser amatörmässigt utplacerad och den förstör instrumentbrädans smäckra linjer. Det finns ju en display till radion för backvarning i mittkonsolen?

Bilen är ju snygg och sportig inte gubbig som den förra modellen, säger Mimmi och Isabell bägge flerbarnsföräldrar med kombibil, och beundrar Volvon ingående, vid matstället i Solberga.
Den går att köra snålt med 0,67 liter milen, men det rusar iväg upp mot 0,8 liter milen vid verklig blandad körning.
Spöregnet vräker ned på ”Slingerbulten” på Södertörn. Men Volvon ligger som ett strykjärn utefter asfalten. Det är imponerande för en så stor bil på den slingriga vägen med flödande regnvatten.

 ROND FÖR ROND

MB E220 CDI vs Volvo S80 D5

Drivlina
Mercedes näst minsta motoralternativ håller jämna steg med Volvos toppversion, trots 35 hästkrafters skillnad. Det säger en del om skillnaden mellan tillverkarna.
Mersans växellåda är smidigare och följsammare, motorn tystare och lenare. Inget ont om Volvons drivlina, som har lyft sig jämfört med tidigare D5:ans ansträngda råmande – framför allt i kombination med automatväxellåda, men Mercedesens kraftförmedling spelar helt enkelt i en annan liga.

Miljö
Ingen av bilarna är miljöbilsklassad i Sverige. De officiella siffrorna är 6,0 l/100 km och 159 gram koldioxid/km för Mercedes mot 6,7 l/100 km och 178 gram för Volvon. I verklig körning var det lättare att hålla ner Mercedes än Volvon mot dessa siffror. Snittet på Mersan stannade på 6,6 liter efter drygt 140 mils körning. Volvon närmare 8 liter.

Ekonomi
I grundutförande vinner Volvon klart. Men Mercedes är välutrustad från början (se där, en mening vi aldrig trodde att vi skulle skriva). Det går enkelt att plocka på utrustning på båda bilarna för några hundratusen till, men det är inte alldels nödvändigt. Med ett troligen starkare andrahandsvärde och dessutom lägre årlig skatt, tippar vågen faktiskt över aningen till Mercedes fördel.

Säkerhet
Båda tillverkarna har befogat hög svansföring i sina säkerhetsambitioner. Säkrare än så här kan man inte åka på allmän väg i dag. Båda bilarna går dessutom att extrautrusta med utmärkta system som hjälper föraren att undvika ödesdigra misstag.

Design/image
Gubbigt? Direktörstrist? Njae, faktiskt inte. Volvon är rentav snygg, med smäckra linjer efter en lyckad ansiktslyftning. Nya E-klass har tappat sin gubbstämpel. Här dominerar i stället skarpa, ungdomliga linjer. Hade någon sagt C-klass hade jag inte blivit chockad.

Komfort
S80 och E-klass är bilar för riktigt långa utflykter. Sittkomforten är högklassig i båda bilarna. Volvos standardstolar har varit världens bästa. Men i nya S80/V70 är sittdynan något kortad (en längre finns som tillval från modellår 2010). Nu sitter man faktiskt ännu mer avslappnat och bekvämt i E-klass (se där, ytterligare en mening vi aldrig trodde att vi skulle skriva). Alla knappar, reglage och armstöd sitter perfekt i båda bilarna. Och såväl rattarnas som stolarnas justeringsmån är frikostiga. Ljudmässigt vinner Volvon, som trots sina lågprofildäck på extrema 18-tumsfälgar, är tystare än Mercedesen. Den sistnämnda hade ändå ”snälla” dimensioner och lättrullande däck från Michelin. Men däckljudet upplevdes av flera testförare som hårdare än Volvons. Baksätesronden går överlägset till Mercedes. Lårstödet och fotutrymmet under framstolarna gör resan avslappnad även för långbenta vuxna.

Chassi/styrning
Båda bilarna har trygga köregenskaper och väl avstämda chassin, som tål att pressas på kurvig väg. Volvons styrning upplevs som mer oprecis, Mercedesens är mer distinkt och ger bättre vägkänsla. På Volvons tillvalslista finns en hastighetsanpassad servostyrning – kanske värd sitt pris? E-klassens fjädring är fastare än S80:s, som mer följsamt sväljer gropar och broskarvar. Men med kniven på strupen väljer vi ändå Mercedesen. Den kombinerar dansant smidighet med granitfast trygghet.

Lasta/dra
Båda bilarna har rejäla skuffar. E-klassens öppning är större. Men de stora gångjärnen stör en smula. Tack och lov är de inplastade och skärmas av från lasten med ett eget spår. Volvon kan utrustas med en mycket praktisk matkassehållare – rekommenderas varmt. Mersan vinner utrymmeskampen med sina 540 mot 480 liter.

Conny Pettersson conny.pettersson@dn.se
Mikael Lindström mikael.lindstrom@alltommotor.se