I slutet på Strandvägen vid Djurgårdsbron i centrala Stockholm jublar en kvinna och ställer sig mitt på övergångsstället och låter semesterkameran tala. När V-10-motorn rappt mullrar Storgatan fram rusar två ynglingar från sina öl på tvärgatans uteservering, höjer kamerorna och gör med glada leenden sen tummen upp.

Den toppar 307 kilometer i timmen med taket nere. Det tar 20 sekunder att fälla det, och den gör 0-100 kilometer i timmen på knappt 4 sekunder. I stil med de värsta snabba "organdonator"-motorcyklarna.

- På årets modell har fabriken putsat lite extra på motorn så att den ska slå Ferrari i accet till hundra, berättar Sven-Åke Enochsson, Lamborghinis representant.

Vinden rufsar linet i solskenet på Centralbron och budbilar, färdtjänst, lastbilar, taxi med flera glider upp i filen vid sidan, nickar, ler, hejar åt den pippigula, tvåsitsiga läckerheten som mullrar fram på sexans växel på tomgång.

Slumrande spinnande väntande på att få släppa loss alla 520 hästarna i ett gatlopp med motorvrål ur avgaspiporna bak.

Vid varje växling upp och ned tjuter det till lätt när växellådan styr och motorn mellangasar. De blodröda nålarna till varvräknare och hastighetsmätare glimmar läckert i Söderledstunnelns mörker.
V-10:an kastar ett fylligt muller som lägger en härlig ljudgardin efter tunnelväggarna.

I slutet av tunneln kan jag inte låta bli; med vänsterpaddeln vid ratten, snabba nedväxlingar och ljudlig mellangas ned till nästan noll.

Snabbt, plattan i mattan. Med ett vrål driver alla fyra hjulen den italienska tjuren framåt och ryggen pressas mot förarstolen, snabb högerpaddel växlar upp. Motorvrålet blir till en härlig sång i tunnelmynningen och vi accar ut i den 24-gradiga värmen uppför Johanneshovsbron med nya vrål för varje växel. Underbart är fort och kort och Spydern hålls igen för att åter småmullra vidare på tomgång på sexans växel.

Bara njutningen att sträcka ut lite på småvägarna på Södertörn mellan Tungelsta och Rosenhill.

Spydern är ingen kärra att kliva in i. Den tar man på sig som en skräddarsydd svid. Sitter som gjuten.

Det är också väghållningen som klistrar bilen efter asfalten i de slingriga kurvorna som väldoserade går slag i slag.

Höger, vänster, skarpare vänster och höger, och så en kort raka. V-10:an vrålar rappt rytmiskt vid varje växling och pådrag.

Centrifugalkraften puttar inte det minsta i karossen utan vi skjuter fram smetade efter vägen. Det här är nog det roligaste som finns med kläderna på. Granar och tallar flyger förbi i ögonvrårna medan asfalten öppnar naturen.

Asfaltslingerbulten rätar ut sig i flytande långsträckta rakor och kurvor i öppen natur. Lagom gas och bilen flyter fram på asfalten med ett schyst muller.

Mitt i sin öppna härlighet pryder den blänkande gula bilen sin plats på macken, nästan nonchalant lämnad på Playboyvis mitt på planen.

"Den vill jag gifta mig med." Tanken flyger plötsligt genom huvudet. Vi går ju så bra ihop.

Efter Hall, rondellen, och bort mot Södertälje sjukhus, vid rödljuset. Vägen mot Stockholm är tom.

Ska jag våga? One for the money, two for the show, three to get ready, now go, cat, go, nynnar jag på den gamla Elvislåten. Det avgör.

Det är grönt, blinkar höger, laddar fullt uppför på ettan, mot rött på varvräknaren och tvåan. Det blir en snygg däcksignatur i asfalten med tjut.

Skolklassen i Solberga på utflykt som går Kristallvägen fram, stannar och hejar och vinkar glatt när den italienska tjuren i promenadtakt småmullrar förbi.

Den som ändå vore Lottomångmiljonär eller ensam jackpotvinnare på V75 när hästarna springer rätt. Då bleve det nog en gul Lamborghini Gallardo Spyder med svart cab och allt extra - som gul stickning i den svarta läderklädseln, åsså mugghållare.

Conny Pettersson conny.pettersson@dn.se