– Vi jobbar för fullt med att ta fram nationella riktlinjer för hur arbetet ska bedrivas på bästa sätt, säger Håkan Lundgren, nationell samordnare på Vägverket.

Arbetet med riktade insatser mot rattfyllerister började i Skellefteå 1997. Den lokala trafikpolisen kände vanmakt över det stora antalet återfallsfyllerister som greps och dömdes, men som snart var ute i sina bilar i igen – lika berusade som tidigare.

Genom att se den enskilda rattfylleristen mer som ett offer i behov av vård än som en traditionell brottsling hoppades polisen i Skellefteå på bättre resultat. Och så blev det. Genom att erbjuda direktkontakt med socialvård och beroendevård kom ett större antal under behandling. De flesta rattfyllerister har långvariga alkoholproblem.

Modellen spred sig över landet och i dag tillämpas den i så gott som samtliga kommuner. I en utvärdering som VTI, Statens väg- och trafikforskningsinstitut, gjort visar det sig att inblandade parter är positiva, men det riktas också kritik mot bristen på övergripande riktlinjer. Polisen efterlyser större återkoppling, de inblandade poliserna vill veta hur det går med de rattfyllerister de griper.

Håkan Lundgren på Vägverket arbetar nu tillsammans med representanter från Rikspolisstyrelsen, tullen och andra myndigheter för att ta fram nationella riktlinjer för hur det fortsatta arbetet ska bedrivas. Ett av målen är att få upp antalet som accepterar erbjudandet om att få kontakt med beroendevården – och som sedan fullföljer programmet.

– Det finns ännu ingen nationell statistik. Antalet som säger ja ligger mellan 10 och 15 procent, i vissa kommuner ända upp till 50 procent beroende på hur stor den är och hur många misstänkta rattfyllerister som stoppas, säger Håkan Lundgren.

I VTI:s utvärdering var det ungefär 20 procent som sade ja för samtal, men för de flesta blev det inte mer än så. Endast fyra av tio (38 procent) gick vidare och genomförde samtalen.

I dag krävs det att rattfylleristen ger sitt godkännande för att polisen ska skicka uppgifterna vidare. I VTI:s utvärdering framfördes krav på en lagändring, att polisen blir skyldig att föra informationen vidare, oavsett vad rattfylleristen tycker. Av allt att döma blir det så.

– Rikspolisstyrelsen har föreslagit en lagändring så att det från 1 juli nästa år blir obligatorisk för polisen att informera socialtjänst och beroendevård, säger Håkan Lundgren.

Bakgrunden till Vägverkets kraftsamling är att nykterhet i trafiken är ett prioriterat område. Alkohol och droger ligger bakom många dödsolyckor. Olycksstatistik från åren 1997 till 2006 visar att 20 procent av dödsolyckorna var alkoholrelaterade. Ser man enbart på påverkade förare var siffran 15 procent.

Den höga andelen alkoholpåverkade inblandade i olyckor ska ställas mot hur utbrett rattfylleriet är. Det finns inga exakta värden eftersom det är svårt att mäta. I ett pilotprojekt som VTI gjorde 2006–2007 i tre län uppskattades att 0,24 procent av allt resande med personbil mellan klockan 07 och 23 gjordes av rattfulla förare.

0,24 procent kan verka försvinnande lågt, men ur denna lilla grupp återfinns en skrämmande hög andel som är inblandade i olyckor. En rattfull eller drogpåverkad förare är med andra ord en rullande livsfara för sig själv och andra.

Samuel Sköldö, trafikpolis i Stockholm, jobbar med att samordna och effektivisera arbetet med Smadit, som Skellefteåmodellen kallas nationellt.

– Nyckeln till metoden är att personen ska bli medveten om sitt felaktiga beteende och bli motiverad att söka vård, säger han.

– Och hjälpen ska erbjudas direkt, när personen är som mest mottaglig, säger han.

I Stockholm greps 2 167 misstänkta rattfyllerister under 2008.

– Av dem sade 428 ja till att kontakt togs med socialtjänsten och beroendevården. 360 av dem gick in någon form av behandling. Vi ska nu hitta former för att få upp det antalet, säger han.

Läs också Lasse Swärds krönika: Ett rattfyllo på rätt spår

Lasse Swärd lasse.sward@dn.se