En blinkning för säkerhets skull

Tre gånger har jag hållit på att bli nedmejad på övergångsstället av bilar som fått upp farten längs Sankt Eriksgatan riktning norrut för att sedan plötsligt svänga höger in på Karlbergsvägen. Jag har haft grön gubbe. Det skyddar inte en gående mot ett och ett halv ton bil.

Uppdaterad: 18 april 2009, 0:00 Dela på Facebook Tipsa Skriv ut

Om jag bara hade sett att de blinkat höger hade jag, misstänksam som jag är, väntat tills de svängt. Nu klarade jag mig varje gång med små marginaler utan skador.

Ska jag korsa gator med mina yngsta barn är känslan av utsatthet än värre. Helst vill jag inte se en bil i närheten.

Samma osäkerhetskänsla infinner sig i tät trafik på Essingeleden. Med motorcykel är det lögn att hitta en trygg position eftersom ingen håller något avstånd att tala om.

Man gör sitt bästa för att komma ur bilförarnas döda vinkel bara för att finna att någon annan bilist går in och tar luckan.

Rätt vad är så byts det sedan fil. Utan en blinkning.

Det är som om armarna inte räcker till. Det ska snackas i mobiltelefon, skickas sms eller skruvas på musikanläggningen eller tas anteckningar.
Då finns ingen hand kvar till blinkersspaken.

Eller är det ett uttryck för en ny slags individualism?

"Jag behöver inte berätta för någon vad jag gör. Vill jag svänga så gör jag det. Det får väl de andra förstå."

Kanske är ändå den vanligaste förklaringen: "jag svänger snabbt och utan en blinkning innan de hinner fylla igen luckan".

De minsta barnen tycker jag är fjantig som försöker mig på att sjunga "snälla, snälla, snälla".

Vågar jag föreslå: "blinka, blinka, blinka"?